Mötet - han del
Berätta gärna vad ni tycker :D
Jag satte mig på en bänk på perrongen. Det satt redan en person där, hon hade slutna ögon och armarna runt sig så jag antar att hon frös. Det är faktiskt ganska kyligt tycker jag och jag som nästan aldrig tycker det är kallt.
– Oj fick jag ur mig när jag såg alla som kom upp på perrongen. Jag märkte att tjejen bredvid reagerade på vad jag råkade få ur mig. Tjejen hade utsläppt, ljusbrunt lite lockigt hår med blonda slingor.
Jag såg tåget komma fram från skogsbrynet. Jag reste mig upp och hängde min väska över axeln. Jag skulle sitta på vagn 11 och plats 91 stod det på biljetten som jag hade letat upp ur väskan,
Alla hade redan gått in så jag letade snabbt upp vagn 11. Vagnen luktade unket blandat med riktigt stark parfym. Jag såg tjejen som satt bredvid mig där ute. Hon satt nästan längst fram i vagnen.
Jag gick till henne och kollade biljetten ännu en gång, 95, 93, 91.
Jag satte mig bredvid tjejen, hon tittade ut genom fönstret. Jag kanske skulle säga något. Hon vände sig mot mig men jag fick inte ur mig något så istället satt jag där och stirrade och log som om jag var helt knäpp.
Hon vände blicken snabbt, gud vad söt hon är, jag kan inte slita blicken från henne.
Då hörde jag dörrarna öppnas och jag vände blicken mot en kvinna som hade någon sorts apparat i handen, jag antar att det är hon som kollar biljetterna. Jag letade upp biljetten i väskan och gav den till kvinnan.
När hon frågade tjejen reagerade hon inte först, sen rotade hon genast upp den ur sin väska. Kvinnan blev lite irriterad och sa
– Du har tagit fel tåg, jag får tyvärr be dig hoppa av vid nästa station.
Jag kände hur tjejen var förvirrad och hon satt helt stilla som att hon inte riktigt har förstått vad som har hänt än. Hon tog upp mobilen och slog ett telefon nummer. men hon la på innan hon fått svar, så jag antar att det var upptaget.
Borde jag muntra upp henne? Ja, jag måste prata med henne.
– Du? Började jag
– Vad? Svarade hon
– Jo, hur är det?
– Jodå, jag kommer nog att få tag i någon snart så de kan hämta mig.
– Vad bra. Sa jag snabbt, det blev tyst. Vad ska jag fråga henne?
– Vart bor du? Frågade jag
– Falkenberg och du?
– Samma, då kanske vi träffas någon gång. Nu sitter jag där och stirrar och ler på samma gång. Hon tror säkert att jag är knäpp som bara sitter där och inte kommer på något att säga. Jag måste ta reda på hennes namn och jag måste skaffa hennes nummer. Det är det viktigaste.
– Vad heter du? Frågade jag
– Vad?
– Ditt namn? Sa jag och log
– Klara, du själv?
– Simon, sa jag snabbt och fick fram ett leende.
– Skulle man kunna få ditt nummer?
– Vad? Jag menar självklart kan du få det.
Vi hann precis byta nummer innan hon skulle av.
